Blogginlägg B

Efter en veckas försening visades inslaget om en eventuell serievåldtäktsman i Efterlyst i onsdags. Bara några dagar senare kunde en man från Karlstad gripas. Enligt en artikel I NWT kunde mannen gripas genom vanligt polisarbete i kombination med hjälp och tips från allmänheten.
Pressforskaren Stig Hadenius menar att det är värt att riskera att peka ut oskylda personer med namnpublicering om man kan skydda människor från att bli utsatta för brott. Och visst kan jag hålla med. Om flera människor drabbas, varför ska inte media hjälpa till. NWT och VF har tidigare publicerat bilder på mannen men avsiktligt suddat hans ansikte så han inte kändes igen.
När NWT och VF publicerade bilderna på ”bussmannen” diskuterades det om det var rätt av medierna att lägga ut en bild på en man som kunde vara förövaren. Men att Efterlyst går ut med samma bild är det inga diskussioner om ifall det är fel man som visas och vad det skulle få för konsekvenser. Var i ligger skillnaden att det är okej för ett program som Efterlyst att be allmänheten om hjälp för att få fast förövaren men inte lokaltidningarna på den ort som mannen härjade?
En händelse som ”bussmannen” skapar stora rektioner hos allmänheten. Speciellt hos lokalbefolkningen i lite mindre städer som Karlstad. Jag själv, och flera andra tjejer jag känner, har varit rädda för att åka buss ensamma hem på kvällar och nätter. Och jag kan anta att vi inte är ensamma om att känna så. Jag kan inte låta bli att undra hur lång tid det hade tagit för polisen att fånga bussmannen om media inte hade gått ut med bilden till allmänheten.

Efter att ha lyssnat på inslaget i P1-programmet Medierna tycker jag att det finns vissa orsaker till att medierna har publicerat så olika information.
Aftonbladet, som gått ut med all information de kommit åt och även spekulerat i att det är ett hatmord som begåtts, kan ha grundat sina beslut på att de är en tidning som tjänar på att sälja lösnummer. Genom att publicera mycket om en uppmärksammad händelse, och med information som ingen annan har så kan de lyckas med att sälja fler nummer.
Synsvenskan är inte beroende av att sälja lösnummer utan har största delen av sin kundkrets i prenumeranter vilket för att de istället kan vara försiktiga med information om personerna som uppmärksammats i mordet. De säger hellre för lite än för mycket. De sätter mer fokus på att publicera korrekt information än spekulationer.
Att QX lyfter fram mordet som en hatbrottsfråga tycker jag inte är konstigt alls. Den här är en fråga som berör många av deras läsare. Eftersom frågan ofta glöms bort och försvinner passar QX på att lyfta fram att frågan om hatbrott behöver uppmärksammas mer.

Om publicering av vilken etnicitet och religion en misstänkt tillhör tycker jag att man ska ställning till i fall till fall. Exempelvis om det handlar om hedersmord där religion och etnicitet spelar in i händelsen tycker jag att man ska publicera men i fall som ”bussmannen” där vilken man som helst, oavsett etnicitet och religion skulle kunna vara förövare tycker jag inte att man ska publicera vilken härkomst mannen har. Men samtidigt i fallet om ”bussmannen” kan det vara relevant att publicera etnicitet just på grund av att mannen ska kunna identifieras och stoppas. Vad som är rätt och fel blir mer en avvägning i fall till fall.
Grundförutsättningen för att man ska skriva om något som egentligen behöver hänsyn och tystnad är uppenbart allmänintresse. För att skriva om något som eventuellt kränker någons privatliv krävs allmänintresse. I fallet med ”bussmannen” fins ett klart allmänintresse då han överfallit fem kvinnor och att han kan slå till igen. Allmänheten bör därför varnas för den här mannen
Aftonbladets chefsredaktör Jan Helin påpekar att allmänheten kan få tag på information om brottslingar snabbt och att det därför kan verka konstigt att medierna inte publicerar informationen. Medan jag själv tycker att det är bättre att de personer som har intresse av att veta mer om personerna, som i mordet på den homosexuelle mannen, själva kan söka reda på informationen istället för att skylta med den inför allmänheten.

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering

Den 17 september publicerar DN en artikel (http://www.dn.se/nyheter/sverige/svininfluensavaccinet-ar-forsenat-1.955157) om att vaccinet till svininfluensan är försenat på grund av felpaketering som inte godkänts av Läkemedelsverket. Vaccineringen av influensan kommer nu inte att börja förrän tidigast den 12 oktober. Pandemin verkar ha planat ut och sprids inte lika fort som innan och i den takt man räknat med. En av orsakerna till att spridningen minskat är att det svenska folket har blivit bättre på att tvätta händerna och använda handsprit. Men trots att toppen på pandemin kommer senare betyder det inte att pandemin kommer att försvinna säger Johan Carlsson från Smittskyddsinstitutet.
Rubriken på artikeln är ”Svininfluensavaccinet är försenat”. Självklart blir jag nyfiken och läser artikeln. Svininfluensan är ett högaktuellt ämne som berör hela Sveriges befolkning och det är inte konstigt att DN har med artikeln. Mediebevakningen kring svininfluensan har varit stor den senaste tiden och det går nästan inte en dag utan att man hör rapporter om hur svininfluensan utvecklar sig.
Enligt Bengt Johansson är det viktigt att man i n nyheten kan identifiera sig med händelsen. Detta är absolut aktuellt i svininfluensan då den kan drabba vem som helst och inte har någon geografisk anknytning. Man har dels valt ut nyheten ur ett marknadsmässigt styrfält och man tror att detta är vad publiken, vad de vill ha och vad de är intresserade av. Men man har även valt ut nyheten i den aspekten att det är information som man anser att läsaren bör få ta del av. Något nytt har hänt och det är självklart att läsarna ska få ta del av att vaccinet är uppskjutet.

Hon står för kommentarer som: ”Det är kvinnans fel om mannen är otrogen” och ”Kvinnor förfaller när de gifter sig”. Men den kommetnar hon är mest känd för är nog ” Om mannen vill bli avsugen varje morgon så är det kvinnans plikt som hustru att ställa upp på det”.
Man kan väl påstå att det inte är någon större chock att Anna Anka är ett hett diskussionsämne nu. Över 600 000 såg premiäravsnittet av Svenska Hollywoodfruar på Tv3 den 14 september. Och sen dess har det diskuterats mycket om både programmet och Anna Anka i media. I en artikel (http://www.aftonbladet.se/wendela/article5807225.ab) i Aftonbladet den 17 september får vi läsa om att hon är medveten om att hon provocerar med sina åsikter. Hon säger att hon tycker att det är roligt och underhållande. Hon partar om förfall hos kvinnor efter att de gift sig, att män inte ska behöva ta hand om barn eller stryka skjortor.

Syftet med artikeln är egentligen ganska oklar, en liten inriktning är att hon får möjlighet att förklara sig efter ett inlägg hon gjort på debattsajten Newsmill. Något direkt nyhetsvärde finns inte utan det är snarare ett fortsatt spinn på den mediebevakningen kring Anna Anka som pågår. Hon diskuteras i tidningar, i tv-program och i radio. Artikeln känns snarare som ett försök i att attrahera läsare. Aftonbladet är en tidning som försörjer sig på lösnummerförsäljning. Någon liknande artikel har inte gått att hitta i DN, som inte är lika beroende av lösnummer utan istället prenumeranter. Att Anna Anka starkt står emot den jämställdhet som är ganska stark i Sverige är ännu en faktor till att man publicerar artikeln. Det väcker starka känslor hos många kvinnor om man kritiserar att mamma- och pappaledigheten inte borde vara lika lång.
Genom artikeln fortätter Aftonbladet med, vad som nästan kan kallas ett mediedrev, kring Anna Anka. Och ju fler vinkar de kan hitta, desto fler lösnummer får de möjlighet att sälja. Jag tror inte att det här ens är början på slutet om historien kring Anna Anka.