måndag 7 december 2009

Blogginlägg D

Kampanjjournalistik är en ganska omtalad fråga, och visst kan man förstå varför. Meningen är med medierna är ju att de ska vara objektiva, opartiska och rapportera händelser som intresserar samhället. Kan medierna leva upp till de kriterierna när de bedriver kampanjjournalistik eller är detta något vi får lära oss att leva med i samband med internet utvecklingen i kombination med de sociala medierna?
Kampanjjournalistisk får samhället att engagera sig i frågor, som många gånger rör dem själva.

I juni 2008 bedrev Expressen kampanjjournalistik mot regeringens förslag om FRA-lagen och uppmanade läsare att fylla i ett protestformulär. Resultatet blev att omkring en halv miljon protestmail inkom till riksdagen. Kampanjen fick sån stor uppståndelse att en riksdagsledamot försökte sig på att bedriva kampanj mot Expressen och uppmanade alla riksdagsledamöter att sända tillbaka alla mail angående FRA-lagen som de fått tillsammans med ett brev som förklarar att den riksdagsledamot som skickat mailet protesterar mot medborgarna. Mer om det kan du läsa här. Tyvärr blev nog inte slutresultatet som Expressen velat då en modifierad FRA-lag trädde i kraft i dagarna. Utan någon större uppmärksamhet från medierna, vilket är ganska intressant med tanke på den tidigare uppståndelsen.

En annan form av kampanjjournalistik som medierna ofta bedriver är frågor om utvisning av asylsökande. Här handlar det ofta om enstaka fall istället för ”den stora allmänheten”. Det kan vara att medierna uppmärksammar en person/familj som löper stor risk att råka illa ut om de skickas tillbaka till sitt hemland. Ofta så hjälper kampanjjournalistiken de som det handlar om och de får stanna i Sverige. Men vad händer med alla de som medierna inte uppmärksammar? Som i tysthet inte får någon chans att berätta sin historia och en möjlighet att få människor att ställa upp för dem så de får stanna kvar? Jag tycker medierna gör rätt i att lyfta fram frågor som utvisning av asylsökande men jag tycker inte att det är rättvist att de bara lyfter någon enskilds historia. Jag skulle snarare se att medierna bedrev kampanjjournalistik för att förändra behandlingen av asylsökande. Kanske kan man kalla kampanjjournalistiken allt annat än rättvis…

Men kampanjjournalistik tilltalar för det mesta folket. Ofta spelas kampanjjournalistiken på känslor som medkänsla, ilska, frustration, allt för att få folket att reagera. Får man en bra kombination av dessa blir kampanjen både lyckad och framgångsrik. Orättvisor i samhället engagerar människor och säljer även i media.
Jag ställer mig relativt positiv till kampanjjournalistik i sin helhet då den hjälper till att väcka intresse och engagera medborgare i olika frågor. Oavsett om det gäller samhället i stort eller mindre enskilda frågor. Vi bör agera när det är något som gäller oss själva och göra våra röster hörda.

3 kommentarer:

  1. "Vi bör agera när det är något som gäller oss själva och göra våra röster hörda."
    Antar att det har blivit lite fel här, för du menar väl inte att vi inte ska agera om något inte rör en själv?

    Men däremot håller jag helt med att det är vi som ska göra våra röster hörda, inte medierna som ska göra sina röster hörda som i kampanjjournalistik. Däremot kan vi göra våra röster hörda genom media men då är det vi som tar initiativet och media gör sitt jobb och bevakar samhället och rapporterar om ett allmänintresse, det kanske blev lite luddigt nu men hoppas du förstår hur jag menar.

    SvaraRadera
  2. Håller med dig om att kampanjjournalistiken ibland kan bli lite skev och inte se till helheten. Att uppmärksamma enstaka individer, och öden, är dock kanske tyvärr det enda sättet att få folk att "lyfta på arslet" och göra någonting åt saken i vissa fall.

    Personliga öden berör och har generellt större möjligheter att få den vanliga samhällsmedborgaren att vilja delta i kampanjen driven av medier(na).

    SvaraRadera
  3. Ja, vad händer med de asylsökande som inte får den mediala uppmärksamheten, men vars skäl att få uppehållstillstånd är lika starka som den som blir beskriven och omtalad?
    Vilket ansvar har medierna i sådana här frågor? Vilket ansvar har enskilda journalister för en förnuftig och sund asylpolitik?
    Gary

    SvaraRadera