Kampanjjournalistik är en ganska omtalad fråga, och visst kan man förstå varför. Meningen är med medierna är ju att de ska vara objektiva, opartiska och rapportera händelser som intresserar samhället. Kan medierna leva upp till de kriterierna när de bedriver kampanjjournalistik eller är detta något vi får lära oss att leva med i samband med internet utvecklingen i kombination med de sociala medierna?
Kampanjjournalistisk får samhället att engagera sig i frågor, som många gånger rör dem själva.
I juni 2008 bedrev Expressen kampanjjournalistik mot regeringens förslag om FRA-lagen och uppmanade läsare att fylla i ett protestformulär. Resultatet blev att omkring en halv miljon protestmail inkom till riksdagen. Kampanjen fick sån stor uppståndelse att en riksdagsledamot försökte sig på att bedriva kampanj mot Expressen och uppmanade alla riksdagsledamöter att sända tillbaka alla mail angående FRA-lagen som de fått tillsammans med ett brev som förklarar att den riksdagsledamot som skickat mailet protesterar mot medborgarna. Mer om det kan du läsa här. Tyvärr blev nog inte slutresultatet som Expressen velat då en modifierad FRA-lag trädde i kraft i dagarna. Utan någon större uppmärksamhet från medierna, vilket är ganska intressant med tanke på den tidigare uppståndelsen.
En annan form av kampanjjournalistik som medierna ofta bedriver är frågor om utvisning av asylsökande. Här handlar det ofta om enstaka fall istället för ”den stora allmänheten”. Det kan vara att medierna uppmärksammar en person/familj som löper stor risk att råka illa ut om de skickas tillbaka till sitt hemland. Ofta så hjälper kampanjjournalistiken de som det handlar om och de får stanna i Sverige. Men vad händer med alla de som medierna inte uppmärksammar? Som i tysthet inte får någon chans att berätta sin historia och en möjlighet att få människor att ställa upp för dem så de får stanna kvar? Jag tycker medierna gör rätt i att lyfta fram frågor som utvisning av asylsökande men jag tycker inte att det är rättvist att de bara lyfter någon enskilds historia. Jag skulle snarare se att medierna bedrev kampanjjournalistik för att förändra behandlingen av asylsökande. Kanske kan man kalla kampanjjournalistiken allt annat än rättvis…
Men kampanjjournalistik tilltalar för det mesta folket. Ofta spelas kampanjjournalistiken på känslor som medkänsla, ilska, frustration, allt för att få folket att reagera. Får man en bra kombination av dessa blir kampanjen både lyckad och framgångsrik. Orättvisor i samhället engagerar människor och säljer även i media.
Jag ställer mig relativt positiv till kampanjjournalistik i sin helhet då den hjälper till att väcka intresse och engagera medborgare i olika frågor. Oavsett om det gäller samhället i stort eller mindre enskilda frågor. Vi bör agera när det är något som gäller oss själva och göra våra röster hörda.
måndag 7 december 2009
torsdag 5 november 2009
Blogginlägg C
Jag har tidigare läst Liza Markunds alla böcker om Mia. Och jag tillhör den stora skara människor som trodde att den var sann. Promotionen kring boken var att det var en sann händelse så att många även trodde så är inget konstigt. Borde man ha promotat boken som om att allt som stod i boken hänt? Nej självklart inte. Jag tror att boken hade fungerat lika bra om man direkt gått ut på att det var baserad på en verklig händelse. I slutändan är det ändå en bra berättelse som berör. Som påverkar.
Jan Guillou menar att man når en högre grad av trovärdighet om man blandar fakta och fiktion. Men hur kan man skapa högre trovärdighet genom att förvränga en historia. Trovärdighet bygger på att man talar sanning, inte att man förvränger den. Dock så kan jag medge att vissa historier kanske blir mer intressanta genom att blanda fakta och fiktion. Skribenten har större möjlighet att skapa och forma historien så som denne själv har tänkt den sig. Men då ska det tydligt framgå på boken att den inte enbart byggts på fakta.
Magnus Ljungqvist skriver ”… det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.”. Men är det inte viktigt att i ett politiskt projekt lyfta fram sanningen? Att ha ett sanningsenligt underlag. Jag tvivlar starkt på att det inte finns ett enda exempel av händelser i Sverige där kvinnor misshandlats och behövt fly. Om man nu vill lyfta ett politiskt projekt, varför inte använda en ren sanning?
Ska Liza Marklunds böcker leda till att all journalistisk litteratur upphör? Absolut inte. Däremot finns det en viktig läxa att lära sig i detta. Vi kan lära oss att sätta en gräns mellan journalistik och fiktion. Journalistiken bör byggas på den rena sanningen. Så fort en skribent börjar ändra på exempelvis händelser bör detta övergå till fiktion. Om en skribent börjar ändra eller hitta på nya händelser i historien för det bättre bidrar till den historia denne tänkt skriva tycker jag snarare att detta ska värderas som litterär journalistik. Man har ändå bedrivit samma efterforskningar som en journalist men modifierat sanningen för att det ska passa bättre. Ändringar som platser, namn och dylikt anser jag vara okej att ändra för att skydda de personer som deltar i berättelsen. Då anser jag att det kan kallas för journalistik litteratur. Man har använt sig av journalistens tillvägagångssätt i efterforskning, skrivit med litterär känsla och fortfarande använt sig av ursprungshistorien.
De böcker som jag valt att läsa är Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam. Båda böckerna behandlar samhällets syn på våldtäkt. Dock ur olika synvinklar vilket gör att man får se olika sidor av vad samhället tycker. Jag började läsa Flickan och skulden en kväll innan jag skulle lägga mig. Jag kastas rakt in i handlingen på en fest sommaren 2000. Det visar sig att en tjej, som författaren valt att kalla Jonna, har blivit brutalt våldtagen under kvällen. Efter mindre än två sidor har jag ont i magen. Ju mer jag läser, desto svårare har jag att lägga ifrån mig boken. Jag har nog aldrig läst en bok som väckt så många känslor, som gjort mig så jävla arg. Jonna är en av många tjejer som valt att berätta sin historia för Katarina. Ett utdrag ur historien Jonna: ”När Jonna vaknar i gryningen vet hon först inte vart hon är. Den första tanken som slår henne är att hon är naken. Nästa tanke är att hon inte har kvar något pubeshår mellan benen. Inget alls. Sängen är grisig. Lakanen är nerspydda, det stinker kiss och är fortfarande blött. Kladdigt också. Och där är blod. Men inga kläder. Men hon har på sig ett par skinnstövlar. De är inte hennes egna, utan någon måste ha satt på henne dem. Smärtan är värst i rumpan, i analöppningen. Jonna vägrar tänka vidare. Drar ett täcke över huvudet.”
Genom boken får jag en uppfattning om hur tjejerna känt vid våldtäkter, vad som hänt efteråt, hur deras liv förändrats och hur deras trovärdighet betvivlats. Händelserna som skildras är värre än jag någonsin läst innan i mitt liv och jag blir minst sagt förvånad hur ofta de svenska domstolarna tvivlar på tjejer som blivit våldtagna. Att en tjej som varit berusad mer får skylla sig själv än en tjej som varit nykter. Att det ifrågasätts vilka kläder tjejen haft på sig vid våldtäkten, ett nej är väl ändå ett nej oavsett vilka kläder man har på sig, till och med om man är naken. I boken kommer flera yrkesverksamma personer till tals. För att prata om hur samhället ser på våldtäkt, hur offer och gärningsman mår efter en händelse och hur båda parter går vidare. Katarina visar tydligt i boken vart hon har insamlat fakta. Vid referat ur domar finns ärendenummer, det är även tydligt vilka lagar hon använt, vilka artiklar/litteratur hon använt sig av.
I En riktig våldtäktsman väder fokus på en våldtäkt ur gärningsmannens syn. Vi får bland annat följa fem pojkar på Bärby ungdomshem. De är antingen dömda till sluten ungdomsvård av en domstol eller omhändertagna av socialtjänsten. De är mellan 13 och 17 år och alla är de våldtäktsmän. Boken tar även upp stereotyp bilden av våldtäktsmannen, invandrarmannen eller den psykiskt sjuka, såna som utför överfallsvåldtäkter. Trots att den vanligaste våldtäktsmannen är någon i offrets närhet. Det läggs även stor fokus på att man måste förstå en kåt kille ibland. Att det inte alltid är lätt för en kåt kille att förstå ett nej. I kapitlet Man får ju förstå en kåt kille finns följande utdrag ur Våldtäktskliniken av Eva Hedlund: ” En vanlig föreställning är den, att mannen har en så stark sexualdrift att han när han väl är sexuellt upphetsad inte kan och inte bör hejdas. Han kan inte heller hejda sig själv. Kvinnan får stå sitt kast om hon hetsar upp honom – han följer bara sin natur, om han våldtar henne."
I de domar som Katarina valt att ta med i den här boken framgår det tydligt att många domstolar anser många gånger att våldtäktsoffret ”får skylla sig själv” om hon inledde något men sedan ångrat sig. Det som är tragiskt är även den bild av mannen som återspeglas. Att så fort en man är kåt blir han okapabel att ta ansvar för sina egna handlingar. Att man ska kunna ursäkta en våldtäkt för att förövaren inte kunde hejda sig själv, för att han var kåt.
Båda böckerna är vad jag skulle kalla journalistisk litteratur. Katarina har varvat fakta med verkliga berättelser från både offer och gärningsman. Genom att använda en typ av new journalism får boken en bra berättarteknik som förmedlar en stark känsla av samhällets bild på våldtäkt, våldtäktsoffer och gärningsmän. Jag tycker absolut att man kan ha samma krav på sanning, källkritik och etik i en sådan bok som vilket reportage som helst. Och jag tycker att dessa böcker är utmärkta exempel på att det är möjligt att genomföra.
Jan Guillou menar att man når en högre grad av trovärdighet om man blandar fakta och fiktion. Men hur kan man skapa högre trovärdighet genom att förvränga en historia. Trovärdighet bygger på att man talar sanning, inte att man förvränger den. Dock så kan jag medge att vissa historier kanske blir mer intressanta genom att blanda fakta och fiktion. Skribenten har större möjlighet att skapa och forma historien så som denne själv har tänkt den sig. Men då ska det tydligt framgå på boken att den inte enbart byggts på fakta.
Magnus Ljungqvist skriver ”… det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.”. Men är det inte viktigt att i ett politiskt projekt lyfta fram sanningen? Att ha ett sanningsenligt underlag. Jag tvivlar starkt på att det inte finns ett enda exempel av händelser i Sverige där kvinnor misshandlats och behövt fly. Om man nu vill lyfta ett politiskt projekt, varför inte använda en ren sanning?
Ska Liza Marklunds böcker leda till att all journalistisk litteratur upphör? Absolut inte. Däremot finns det en viktig läxa att lära sig i detta. Vi kan lära oss att sätta en gräns mellan journalistik och fiktion. Journalistiken bör byggas på den rena sanningen. Så fort en skribent börjar ändra på exempelvis händelser bör detta övergå till fiktion. Om en skribent börjar ändra eller hitta på nya händelser i historien för det bättre bidrar till den historia denne tänkt skriva tycker jag snarare att detta ska värderas som litterär journalistik. Man har ändå bedrivit samma efterforskningar som en journalist men modifierat sanningen för att det ska passa bättre. Ändringar som platser, namn och dylikt anser jag vara okej att ändra för att skydda de personer som deltar i berättelsen. Då anser jag att det kan kallas för journalistik litteratur. Man har använt sig av journalistens tillvägagångssätt i efterforskning, skrivit med litterär känsla och fortfarande använt sig av ursprungshistorien.
De böcker som jag valt att läsa är Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam. Båda böckerna behandlar samhällets syn på våldtäkt. Dock ur olika synvinklar vilket gör att man får se olika sidor av vad samhället tycker. Jag började läsa Flickan och skulden en kväll innan jag skulle lägga mig. Jag kastas rakt in i handlingen på en fest sommaren 2000. Det visar sig att en tjej, som författaren valt att kalla Jonna, har blivit brutalt våldtagen under kvällen. Efter mindre än två sidor har jag ont i magen. Ju mer jag läser, desto svårare har jag att lägga ifrån mig boken. Jag har nog aldrig läst en bok som väckt så många känslor, som gjort mig så jävla arg. Jonna är en av många tjejer som valt att berätta sin historia för Katarina. Ett utdrag ur historien Jonna: ”När Jonna vaknar i gryningen vet hon först inte vart hon är. Den första tanken som slår henne är att hon är naken. Nästa tanke är att hon inte har kvar något pubeshår mellan benen. Inget alls. Sängen är grisig. Lakanen är nerspydda, det stinker kiss och är fortfarande blött. Kladdigt också. Och där är blod. Men inga kläder. Men hon har på sig ett par skinnstövlar. De är inte hennes egna, utan någon måste ha satt på henne dem. Smärtan är värst i rumpan, i analöppningen. Jonna vägrar tänka vidare. Drar ett täcke över huvudet.”
Genom boken får jag en uppfattning om hur tjejerna känt vid våldtäkter, vad som hänt efteråt, hur deras liv förändrats och hur deras trovärdighet betvivlats. Händelserna som skildras är värre än jag någonsin läst innan i mitt liv och jag blir minst sagt förvånad hur ofta de svenska domstolarna tvivlar på tjejer som blivit våldtagna. Att en tjej som varit berusad mer får skylla sig själv än en tjej som varit nykter. Att det ifrågasätts vilka kläder tjejen haft på sig vid våldtäkten, ett nej är väl ändå ett nej oavsett vilka kläder man har på sig, till och med om man är naken. I boken kommer flera yrkesverksamma personer till tals. För att prata om hur samhället ser på våldtäkt, hur offer och gärningsman mår efter en händelse och hur båda parter går vidare. Katarina visar tydligt i boken vart hon har insamlat fakta. Vid referat ur domar finns ärendenummer, det är även tydligt vilka lagar hon använt, vilka artiklar/litteratur hon använt sig av.
I En riktig våldtäktsman väder fokus på en våldtäkt ur gärningsmannens syn. Vi får bland annat följa fem pojkar på Bärby ungdomshem. De är antingen dömda till sluten ungdomsvård av en domstol eller omhändertagna av socialtjänsten. De är mellan 13 och 17 år och alla är de våldtäktsmän. Boken tar även upp stereotyp bilden av våldtäktsmannen, invandrarmannen eller den psykiskt sjuka, såna som utför överfallsvåldtäkter. Trots att den vanligaste våldtäktsmannen är någon i offrets närhet. Det läggs även stor fokus på att man måste förstå en kåt kille ibland. Att det inte alltid är lätt för en kåt kille att förstå ett nej. I kapitlet Man får ju förstå en kåt kille finns följande utdrag ur Våldtäktskliniken av Eva Hedlund: ” En vanlig föreställning är den, att mannen har en så stark sexualdrift att han när han väl är sexuellt upphetsad inte kan och inte bör hejdas. Han kan inte heller hejda sig själv. Kvinnan får stå sitt kast om hon hetsar upp honom – han följer bara sin natur, om han våldtar henne."
I de domar som Katarina valt att ta med i den här boken framgår det tydligt att många domstolar anser många gånger att våldtäktsoffret ”får skylla sig själv” om hon inledde något men sedan ångrat sig. Det som är tragiskt är även den bild av mannen som återspeglas. Att så fort en man är kåt blir han okapabel att ta ansvar för sina egna handlingar. Att man ska kunna ursäkta en våldtäkt för att förövaren inte kunde hejda sig själv, för att han var kåt.
Båda böckerna är vad jag skulle kalla journalistisk litteratur. Katarina har varvat fakta med verkliga berättelser från både offer och gärningsman. Genom att använda en typ av new journalism får boken en bra berättarteknik som förmedlar en stark känsla av samhällets bild på våldtäkt, våldtäktsoffer och gärningsmän. Jag tycker absolut att man kan ha samma krav på sanning, källkritik och etik i en sådan bok som vilket reportage som helst. Och jag tycker att dessa böcker är utmärkta exempel på att det är möjligt att genomföra.
måndag 5 oktober 2009
Blogginlägg B
Efter en veckas försening visades inslaget om en eventuell serievåldtäktsman i Efterlyst i onsdags. Bara några dagar senare kunde en man från Karlstad gripas. Enligt en artikel I NWT kunde mannen gripas genom vanligt polisarbete i kombination med hjälp och tips från allmänheten.
Pressforskaren Stig Hadenius menar att det är värt att riskera att peka ut oskylda personer med namnpublicering om man kan skydda människor från att bli utsatta för brott. Och visst kan jag hålla med. Om flera människor drabbas, varför ska inte media hjälpa till. NWT och VF har tidigare publicerat bilder på mannen men avsiktligt suddat hans ansikte så han inte kändes igen.
När NWT och VF publicerade bilderna på ”bussmannen” diskuterades det om det var rätt av medierna att lägga ut en bild på en man som kunde vara förövaren. Men att Efterlyst går ut med samma bild är det inga diskussioner om ifall det är fel man som visas och vad det skulle få för konsekvenser. Var i ligger skillnaden att det är okej för ett program som Efterlyst att be allmänheten om hjälp för att få fast förövaren men inte lokaltidningarna på den ort som mannen härjade?
En händelse som ”bussmannen” skapar stora rektioner hos allmänheten. Speciellt hos lokalbefolkningen i lite mindre städer som Karlstad. Jag själv, och flera andra tjejer jag känner, har varit rädda för att åka buss ensamma hem på kvällar och nätter. Och jag kan anta att vi inte är ensamma om att känna så. Jag kan inte låta bli att undra hur lång tid det hade tagit för polisen att fånga bussmannen om media inte hade gått ut med bilden till allmänheten.
Efter att ha lyssnat på inslaget i P1-programmet Medierna tycker jag att det finns vissa orsaker till att medierna har publicerat så olika information.
Aftonbladet, som gått ut med all information de kommit åt och även spekulerat i att det är ett hatmord som begåtts, kan ha grundat sina beslut på att de är en tidning som tjänar på att sälja lösnummer. Genom att publicera mycket om en uppmärksammad händelse, och med information som ingen annan har så kan de lyckas med att sälja fler nummer.
Synsvenskan är inte beroende av att sälja lösnummer utan har största delen av sin kundkrets i prenumeranter vilket för att de istället kan vara försiktiga med information om personerna som uppmärksammats i mordet. De säger hellre för lite än för mycket. De sätter mer fokus på att publicera korrekt information än spekulationer.
Att QX lyfter fram mordet som en hatbrottsfråga tycker jag inte är konstigt alls. Den här är en fråga som berör många av deras läsare. Eftersom frågan ofta glöms bort och försvinner passar QX på att lyfta fram att frågan om hatbrott behöver uppmärksammas mer.
Om publicering av vilken etnicitet och religion en misstänkt tillhör tycker jag att man ska ställning till i fall till fall. Exempelvis om det handlar om hedersmord där religion och etnicitet spelar in i händelsen tycker jag att man ska publicera men i fall som ”bussmannen” där vilken man som helst, oavsett etnicitet och religion skulle kunna vara förövare tycker jag inte att man ska publicera vilken härkomst mannen har. Men samtidigt i fallet om ”bussmannen” kan det vara relevant att publicera etnicitet just på grund av att mannen ska kunna identifieras och stoppas. Vad som är rätt och fel blir mer en avvägning i fall till fall.
Grundförutsättningen för att man ska skriva om något som egentligen behöver hänsyn och tystnad är uppenbart allmänintresse. För att skriva om något som eventuellt kränker någons privatliv krävs allmänintresse. I fallet med ”bussmannen” fins ett klart allmänintresse då han överfallit fem kvinnor och att han kan slå till igen. Allmänheten bör därför varnas för den här mannen
Aftonbladets chefsredaktör Jan Helin påpekar att allmänheten kan få tag på information om brottslingar snabbt och att det därför kan verka konstigt att medierna inte publicerar informationen. Medan jag själv tycker att det är bättre att de personer som har intresse av att veta mer om personerna, som i mordet på den homosexuelle mannen, själva kan söka reda på informationen istället för att skylta med den inför allmänheten.
Pressforskaren Stig Hadenius menar att det är värt att riskera att peka ut oskylda personer med namnpublicering om man kan skydda människor från att bli utsatta för brott. Och visst kan jag hålla med. Om flera människor drabbas, varför ska inte media hjälpa till. NWT och VF har tidigare publicerat bilder på mannen men avsiktligt suddat hans ansikte så han inte kändes igen.
När NWT och VF publicerade bilderna på ”bussmannen” diskuterades det om det var rätt av medierna att lägga ut en bild på en man som kunde vara förövaren. Men att Efterlyst går ut med samma bild är det inga diskussioner om ifall det är fel man som visas och vad det skulle få för konsekvenser. Var i ligger skillnaden att det är okej för ett program som Efterlyst att be allmänheten om hjälp för att få fast förövaren men inte lokaltidningarna på den ort som mannen härjade?
En händelse som ”bussmannen” skapar stora rektioner hos allmänheten. Speciellt hos lokalbefolkningen i lite mindre städer som Karlstad. Jag själv, och flera andra tjejer jag känner, har varit rädda för att åka buss ensamma hem på kvällar och nätter. Och jag kan anta att vi inte är ensamma om att känna så. Jag kan inte låta bli att undra hur lång tid det hade tagit för polisen att fånga bussmannen om media inte hade gått ut med bilden till allmänheten.
Efter att ha lyssnat på inslaget i P1-programmet Medierna tycker jag att det finns vissa orsaker till att medierna har publicerat så olika information.
Aftonbladet, som gått ut med all information de kommit åt och även spekulerat i att det är ett hatmord som begåtts, kan ha grundat sina beslut på att de är en tidning som tjänar på att sälja lösnummer. Genom att publicera mycket om en uppmärksammad händelse, och med information som ingen annan har så kan de lyckas med att sälja fler nummer.
Synsvenskan är inte beroende av att sälja lösnummer utan har största delen av sin kundkrets i prenumeranter vilket för att de istället kan vara försiktiga med information om personerna som uppmärksammats i mordet. De säger hellre för lite än för mycket. De sätter mer fokus på att publicera korrekt information än spekulationer.
Att QX lyfter fram mordet som en hatbrottsfråga tycker jag inte är konstigt alls. Den här är en fråga som berör många av deras läsare. Eftersom frågan ofta glöms bort och försvinner passar QX på att lyfta fram att frågan om hatbrott behöver uppmärksammas mer.
Om publicering av vilken etnicitet och religion en misstänkt tillhör tycker jag att man ska ställning till i fall till fall. Exempelvis om det handlar om hedersmord där religion och etnicitet spelar in i händelsen tycker jag att man ska publicera men i fall som ”bussmannen” där vilken man som helst, oavsett etnicitet och religion skulle kunna vara förövare tycker jag inte att man ska publicera vilken härkomst mannen har. Men samtidigt i fallet om ”bussmannen” kan det vara relevant att publicera etnicitet just på grund av att mannen ska kunna identifieras och stoppas. Vad som är rätt och fel blir mer en avvägning i fall till fall.
Grundförutsättningen för att man ska skriva om något som egentligen behöver hänsyn och tystnad är uppenbart allmänintresse. För att skriva om något som eventuellt kränker någons privatliv krävs allmänintresse. I fallet med ”bussmannen” fins ett klart allmänintresse då han överfallit fem kvinnor och att han kan slå till igen. Allmänheten bör därför varnas för den här mannen
Aftonbladets chefsredaktör Jan Helin påpekar att allmänheten kan få tag på information om brottslingar snabbt och att det därför kan verka konstigt att medierna inte publicerar informationen. Medan jag själv tycker att det är bättre att de personer som har intresse av att veta mer om personerna, som i mordet på den homosexuelle mannen, själva kan söka reda på informationen istället för att skylta med den inför allmänheten.
lördag 19 september 2009
Blogginlägg A: Nyhetsvärdering
Den 17 september publicerar DN en artikel (http://www.dn.se/nyheter/sverige/svininfluensavaccinet-ar-forsenat-1.955157) om att vaccinet till svininfluensan är försenat på grund av felpaketering som inte godkänts av Läkemedelsverket. Vaccineringen av influensan kommer nu inte att börja förrän tidigast den 12 oktober. Pandemin verkar ha planat ut och sprids inte lika fort som innan och i den takt man räknat med. En av orsakerna till att spridningen minskat är att det svenska folket har blivit bättre på att tvätta händerna och använda handsprit. Men trots att toppen på pandemin kommer senare betyder det inte att pandemin kommer att försvinna säger Johan Carlsson från Smittskyddsinstitutet.
Rubriken på artikeln är ”Svininfluensavaccinet är försenat”. Självklart blir jag nyfiken och läser artikeln. Svininfluensan är ett högaktuellt ämne som berör hela Sveriges befolkning och det är inte konstigt att DN har med artikeln. Mediebevakningen kring svininfluensan har varit stor den senaste tiden och det går nästan inte en dag utan att man hör rapporter om hur svininfluensan utvecklar sig.
Enligt Bengt Johansson är det viktigt att man i n nyheten kan identifiera sig med händelsen. Detta är absolut aktuellt i svininfluensan då den kan drabba vem som helst och inte har någon geografisk anknytning. Man har dels valt ut nyheten ur ett marknadsmässigt styrfält och man tror att detta är vad publiken, vad de vill ha och vad de är intresserade av. Men man har även valt ut nyheten i den aspekten att det är information som man anser att läsaren bör få ta del av. Något nytt har hänt och det är självklart att läsarna ska få ta del av att vaccinet är uppskjutet.
Hon står för kommentarer som: ”Det är kvinnans fel om mannen är otrogen” och ”Kvinnor förfaller när de gifter sig”. Men den kommetnar hon är mest känd för är nog ” Om mannen vill bli avsugen varje morgon så är det kvinnans plikt som hustru att ställa upp på det”.
Man kan väl påstå att det inte är någon större chock att Anna Anka är ett hett diskussionsämne nu. Över 600 000 såg premiäravsnittet av Svenska Hollywoodfruar på Tv3 den 14 september. Och sen dess har det diskuterats mycket om både programmet och Anna Anka i media. I en artikel (http://www.aftonbladet.se/wendela/article5807225.ab) i Aftonbladet den 17 september får vi läsa om att hon är medveten om att hon provocerar med sina åsikter. Hon säger att hon tycker att det är roligt och underhållande. Hon partar om förfall hos kvinnor efter att de gift sig, att män inte ska behöva ta hand om barn eller stryka skjortor.
Syftet med artikeln är egentligen ganska oklar, en liten inriktning är att hon får möjlighet att förklara sig efter ett inlägg hon gjort på debattsajten Newsmill. Något direkt nyhetsvärde finns inte utan det är snarare ett fortsatt spinn på den mediebevakningen kring Anna Anka som pågår. Hon diskuteras i tidningar, i tv-program och i radio. Artikeln känns snarare som ett försök i att attrahera läsare. Aftonbladet är en tidning som försörjer sig på lösnummerförsäljning. Någon liknande artikel har inte gått att hitta i DN, som inte är lika beroende av lösnummer utan istället prenumeranter. Att Anna Anka starkt står emot den jämställdhet som är ganska stark i Sverige är ännu en faktor till att man publicerar artikeln. Det väcker starka känslor hos många kvinnor om man kritiserar att mamma- och pappaledigheten inte borde vara lika lång.
Genom artikeln fortätter Aftonbladet med, vad som nästan kan kallas ett mediedrev, kring Anna Anka. Och ju fler vinkar de kan hitta, desto fler lösnummer får de möjlighet att sälja. Jag tror inte att det här ens är början på slutet om historien kring Anna Anka.
Rubriken på artikeln är ”Svininfluensavaccinet är försenat”. Självklart blir jag nyfiken och läser artikeln. Svininfluensan är ett högaktuellt ämne som berör hela Sveriges befolkning och det är inte konstigt att DN har med artikeln. Mediebevakningen kring svininfluensan har varit stor den senaste tiden och det går nästan inte en dag utan att man hör rapporter om hur svininfluensan utvecklar sig.
Enligt Bengt Johansson är det viktigt att man i n nyheten kan identifiera sig med händelsen. Detta är absolut aktuellt i svininfluensan då den kan drabba vem som helst och inte har någon geografisk anknytning. Man har dels valt ut nyheten ur ett marknadsmässigt styrfält och man tror att detta är vad publiken, vad de vill ha och vad de är intresserade av. Men man har även valt ut nyheten i den aspekten att det är information som man anser att läsaren bör få ta del av. Något nytt har hänt och det är självklart att läsarna ska få ta del av att vaccinet är uppskjutet.
Hon står för kommentarer som: ”Det är kvinnans fel om mannen är otrogen” och ”Kvinnor förfaller när de gifter sig”. Men den kommetnar hon är mest känd för är nog ” Om mannen vill bli avsugen varje morgon så är det kvinnans plikt som hustru att ställa upp på det”.
Man kan väl påstå att det inte är någon större chock att Anna Anka är ett hett diskussionsämne nu. Över 600 000 såg premiäravsnittet av Svenska Hollywoodfruar på Tv3 den 14 september. Och sen dess har det diskuterats mycket om både programmet och Anna Anka i media. I en artikel (http://www.aftonbladet.se/wendela/article5807225.ab) i Aftonbladet den 17 september får vi läsa om att hon är medveten om att hon provocerar med sina åsikter. Hon säger att hon tycker att det är roligt och underhållande. Hon partar om förfall hos kvinnor efter att de gift sig, att män inte ska behöva ta hand om barn eller stryka skjortor.
Syftet med artikeln är egentligen ganska oklar, en liten inriktning är att hon får möjlighet att förklara sig efter ett inlägg hon gjort på debattsajten Newsmill. Något direkt nyhetsvärde finns inte utan det är snarare ett fortsatt spinn på den mediebevakningen kring Anna Anka som pågår. Hon diskuteras i tidningar, i tv-program och i radio. Artikeln känns snarare som ett försök i att attrahera läsare. Aftonbladet är en tidning som försörjer sig på lösnummerförsäljning. Någon liknande artikel har inte gått att hitta i DN, som inte är lika beroende av lösnummer utan istället prenumeranter. Att Anna Anka starkt står emot den jämställdhet som är ganska stark i Sverige är ännu en faktor till att man publicerar artikeln. Det väcker starka känslor hos många kvinnor om man kritiserar att mamma- och pappaledigheten inte borde vara lika lång.
Genom artikeln fortätter Aftonbladet med, vad som nästan kan kallas ett mediedrev, kring Anna Anka. Och ju fler vinkar de kan hitta, desto fler lösnummer får de möjlighet att sälja. Jag tror inte att det här ens är början på slutet om historien kring Anna Anka.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)