Blogginlägg C

Jag har tidigare läst Liza Markunds alla böcker om Mia. Och jag tillhör den stora skara människor som trodde att den var sann. Promotionen kring boken var att det var en sann händelse så att många även trodde så är inget konstigt. Borde man ha promotat boken som om att allt som stod i boken hänt? Nej självklart inte. Jag tror att boken hade fungerat lika bra om man direkt gått ut på att det var baserad på en verklig händelse. I slutändan är det ändå en bra berättelse som berör. Som påverkar.
Jan Guillou menar att man når en högre grad av trovärdighet om man blandar fakta och fiktion. Men hur kan man skapa högre trovärdighet genom att förvränga en historia. Trovärdighet bygger på att man talar sanning, inte att man förvränger den. Dock så kan jag medge att vissa historier kanske blir mer intressanta genom att blanda fakta och fiktion. Skribenten har större möjlighet att skapa och forma historien så som denne själv har tänkt den sig. Men då ska det tydligt framgå på boken att den inte enbart byggts på fakta.
Magnus Ljungqvist skriver ”… det uppenbara Liza Marklund själv pekat på – nämligen att boken är ett politiskt projekt i syfte att sätta fokus på kvinnomisshandel. Och som sådant tycker jag projektet är både lovvärt och viktigt.”. Men är det inte viktigt att i ett politiskt projekt lyfta fram sanningen? Att ha ett sanningsenligt underlag. Jag tvivlar starkt på att det inte finns ett enda exempel av händelser i Sverige där kvinnor misshandlats och behövt fly. Om man nu vill lyfta ett politiskt projekt, varför inte använda en ren sanning?

Ska Liza Marklunds böcker leda till att all journalistisk litteratur upphör? Absolut inte. Däremot finns det en viktig läxa att lära sig i detta. Vi kan lära oss att sätta en gräns mellan journalistik och fiktion. Journalistiken bör byggas på den rena sanningen. Så fort en skribent börjar ändra på exempelvis händelser bör detta övergå till fiktion. Om en skribent börjar ändra eller hitta på nya händelser i historien för det bättre bidrar till den historia denne tänkt skriva tycker jag snarare att detta ska värderas som litterär journalistik. Man har ändå bedrivit samma efterforskningar som en journalist men modifierat sanningen för att det ska passa bättre. Ändringar som platser, namn och dylikt anser jag vara okej att ändra för att skydda de personer som deltar i berättelsen. Då anser jag att det kan kallas för journalistik litteratur. Man har använt sig av journalistens tillvägagångssätt i efterforskning, skrivit med litterär känsla och fortfarande använt sig av ursprungshistorien.

De böcker som jag valt att läsa är Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam. Båda böckerna behandlar samhällets syn på våldtäkt. Dock ur olika synvinklar vilket gör att man får se olika sidor av vad samhället tycker. Jag började läsa Flickan och skulden en kväll innan jag skulle lägga mig. Jag kastas rakt in i handlingen på en fest sommaren 2000. Det visar sig att en tjej, som författaren valt att kalla Jonna, har blivit brutalt våldtagen under kvällen. Efter mindre än två sidor har jag ont i magen. Ju mer jag läser, desto svårare har jag att lägga ifrån mig boken. Jag har nog aldrig läst en bok som väckt så många känslor, som gjort mig så jävla arg. Jonna är en av många tjejer som valt att berätta sin historia för Katarina. Ett utdrag ur historien Jonna: ”När Jonna vaknar i gryningen vet hon först inte vart hon är. Den första tanken som slår henne är att hon är naken. Nästa tanke är att hon inte har kvar något pubeshår mellan benen. Inget alls. Sängen är grisig. Lakanen är nerspydda, det stinker kiss och är fortfarande blött. Kladdigt också. Och där är blod. Men inga kläder. Men hon har på sig ett par skinnstövlar. De är inte hennes egna, utan någon måste ha satt på henne dem. Smärtan är värst i rumpan, i analöppningen. Jonna vägrar tänka vidare. Drar ett täcke över huvudet.”
Genom boken får jag en uppfattning om hur tjejerna känt vid våldtäkter, vad som hänt efteråt, hur deras liv förändrats och hur deras trovärdighet betvivlats. Händelserna som skildras är värre än jag någonsin läst innan i mitt liv och jag blir minst sagt förvånad hur ofta de svenska domstolarna tvivlar på tjejer som blivit våldtagna. Att en tjej som varit berusad mer får skylla sig själv än en tjej som varit nykter. Att det ifrågasätts vilka kläder tjejen haft på sig vid våldtäkten, ett nej är väl ändå ett nej oavsett vilka kläder man har på sig, till och med om man är naken. I boken kommer flera yrkesverksamma personer till tals. För att prata om hur samhället ser på våldtäkt, hur offer och gärningsman mår efter en händelse och hur båda parter går vidare. Katarina visar tydligt i boken vart hon har insamlat fakta. Vid referat ur domar finns ärendenummer, det är även tydligt vilka lagar hon använt, vilka artiklar/litteratur hon använt sig av.

I En riktig våldtäktsman väder fokus på en våldtäkt ur gärningsmannens syn. Vi får bland annat följa fem pojkar på Bärby ungdomshem. De är antingen dömda till sluten ungdomsvård av en domstol eller omhändertagna av socialtjänsten. De är mellan 13 och 17 år och alla är de våldtäktsmän. Boken tar även upp stereotyp bilden av våldtäktsmannen, invandrarmannen eller den psykiskt sjuka, såna som utför överfallsvåldtäkter. Trots att den vanligaste våldtäktsmannen är någon i offrets närhet. Det läggs även stor fokus på att man måste förstå en kåt kille ibland. Att det inte alltid är lätt för en kåt kille att förstå ett nej. I kapitlet Man får ju förstå en kåt kille finns följande utdrag ur Våldtäktskliniken av Eva Hedlund: ” En vanlig föreställning är den, att mannen har en så stark sexualdrift att han när han väl är sexuellt upphetsad inte kan och inte bör hejdas. Han kan inte heller hejda sig själv. Kvinnan får stå sitt kast om hon hetsar upp honom – han följer bara sin natur, om han våldtar henne."
I de domar som Katarina valt att ta med i den här boken framgår det tydligt att många domstolar anser många gånger att våldtäktsoffret ”får skylla sig själv” om hon inledde något men sedan ångrat sig. Det som är tragiskt är även den bild av mannen som återspeglas. Att så fort en man är kåt blir han okapabel att ta ansvar för sina egna handlingar. Att man ska kunna ursäkta en våldtäkt för att förövaren inte kunde hejda sig själv, för att han var kåt.

Båda böckerna är vad jag skulle kalla journalistisk litteratur. Katarina har varvat fakta med verkliga berättelser från både offer och gärningsman. Genom att använda en typ av new journalism får boken en bra berättarteknik som förmedlar en stark känsla av samhällets bild på våldtäkt, våldtäktsoffer och gärningsmän. Jag tycker absolut att man kan ha samma krav på sanning, källkritik och etik i en sådan bok som vilket reportage som helst. Och jag tycker att dessa böcker är utmärkta exempel på att det är möjligt att genomföra.